Månadens bok - februari 2010
Sommartid av John Maxwell Coetzee
Fiktionen i boken är att Coetzee är död och har efterlämnat en del anteckningar som han uppenbarligen hade tänkt använda för en tredje del i den självbiografiska sviten, en fortsättning på Pojkår och Ungdomsår.
Nu åker en ung litteraturforskare land och rike runt i sin research till en författarbiografi. Speciellt intressant finner forskaren perioden innan Coetzees genombrott, åren i början av 70-talet. Han intervjuar några personer som han tror betydde mycket för Coetzee under den tiden. Boken består av dessa anteckningar och dessa intervjuer.
Vid den tiden hade Coetzee oväntat återvänt till Sydafrika från USA. Han undervisade några timmar i engelska och bodde med sin sjuke far i ett fallfärdigt hus. Han ansågs vara misslyckad och en del fann det suspekt att han hade dykt upp igen. Hade han gjort något kriminellt i USA? Fyra kvinnor och en man blir intervjuade. Vi befinner oss långt från nobelprisets glans. Coetzee blir i intervjuerna illa åtgången. Han har tydligen inte fungerat så bra ihop med kvinnor, en av dem har till och med hatat honom.
Det är en märklig prestation av Coetzee att kunna så levande tänka sig in i hur personer ur hans liv kan tänkas ha uppfattat honom. Det blir Coetzees liv sett genom andras ögon. Till detta kommer anteckningarna, som är väldigt direkta och elegant formulerade, precis som Coetzees ”normala” romaner brukar vara. De blir intressanta pusselbitar till hans liv. Intervjupersonerna får ta del av och kommentera dem.
Det är främst genom dem som man möter hans far, som har åldrats i förtid och som i de sista anteckningarna har blivit dödligt sjuk. Det är ett gripande porträtt men får av den ”gamle” bokhållaren, som har sparkats från sin advokatgärning. Inte minst märkligt är Coetzees utlämnande av sina sexuella tillkortakommanden. Men man frågar sig förstås vad som är sanning och vad som är dikt i Sommartid, som ju går under beteckningen roman.
Nu åker en ung litteraturforskare land och rike runt i sin research till en författarbiografi. Speciellt intressant finner forskaren perioden innan Coetzees genombrott, åren i början av 70-talet. Han intervjuar några personer som han tror betydde mycket för Coetzee under den tiden. Boken består av dessa anteckningar och dessa intervjuer.
Vid den tiden hade Coetzee oväntat återvänt till Sydafrika från USA. Han undervisade några timmar i engelska och bodde med sin sjuke far i ett fallfärdigt hus. Han ansågs vara misslyckad och en del fann det suspekt att han hade dykt upp igen. Hade han gjort något kriminellt i USA? Fyra kvinnor och en man blir intervjuade. Vi befinner oss långt från nobelprisets glans. Coetzee blir i intervjuerna illa åtgången. Han har tydligen inte fungerat så bra ihop med kvinnor, en av dem har till och med hatat honom.
Det är en märklig prestation av Coetzee att kunna så levande tänka sig in i hur personer ur hans liv kan tänkas ha uppfattat honom. Det blir Coetzees liv sett genom andras ögon. Till detta kommer anteckningarna, som är väldigt direkta och elegant formulerade, precis som Coetzees ”normala” romaner brukar vara. De blir intressanta pusselbitar till hans liv. Intervjupersonerna får ta del av och kommentera dem.
Det är främst genom dem som man möter hans far, som har åldrats i förtid och som i de sista anteckningarna har blivit dödligt sjuk. Det är ett gripande porträtt men får av den ”gamle” bokhållaren, som har sparkats från sin advokatgärning. Inte minst märkligt är Coetzees utlämnande av sina sexuella tillkortakommanden. Men man frågar sig förstås vad som är sanning och vad som är dikt i Sommartid, som ju går under beteckningen roman.
