Störningsinformation:
Eldningsförbud i Stockholms län
Dölj meddelande

Ingvarståget

Ingvarståget var ett stort vikingatåg österut som är nämnt på ca 30 runstenar. Det slutade illa och var mycket omtalat. Det ägde rum under mitten-slutet av 1030-talet och var det sista stora vikingatåget. Ledaren, Ingvar, dog 1041 under resans gång.

Runstenarnas vittnesmål

runsten

Ingvarståget är långtifrån bara en myt eller saga. Det var en, för den tiden, stor katastrof som blev om-talad av alla. Det vittnar runstenar från Södermanland, Uppland, Västmanland, och Östergötland om där alla berättar samma historia, ”de dog med Ingvar”, eller något liknande. De nämner att han var ledaren för en stor här som åkte österut, till Gårdarike(nuv. Ryssland) och staden Könugård (nuv. Kiev). De nämner också målet med sin färd. Som Gripsholmsstenen så talande uttrycker det ”De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen föda. De dogo söderut i Särkland”. ”Gåvo örnen föda” innebar att de dödade fiender och Särkland var trakterna nere runt Svarta havet och Kaspiska havet. Stenen är rest efter Harald, Ingvars bror. Det finns ca 30 runstenar som nämner Ingvar och merparten kommer från trakten runt Mariefred och Eskilstuna. Ingvars hemgård låg troligen någonstans i närheten.

Vem var Ingvar?

teckning

Ingvars dödsår kan preciseras till 1041. Det innebär att han satte segel med sin stora här i mitten-slutet av 1030-talet. Vid den här tiden bör en figur som hette Anund Jakob ha varit konung över Sverige. Han var son till Olof Skötkonung som var den förste döpta kungen i Sverige. Ingvar bör ha varit en släkting, kanske en kusin, eller åtminstone en högt betrodd storman. Om han inte varit det skulle han inte lyckats få ihop folk och resurser från ett så vidsträckt område.

Ingvarstågets resväg

Dessutom finns det förutom runstenarna ännu en historisk källa, nämligen ”Sagan om Ingvar den vittfarne” nedskriven nångång i slutet av 1200-talet av en isländsk resenär som hört den vid Sveakungens hov. En avskrift från 1400-talet finns än idag på Island. Även om sagan, som de flesta isländska sagor, är utbroderad med berättelser om jättar och andra mytologiska kreatur finns tillräckligt mycket geografiska detaljer om hur floderna rinner och liknande kvar för att det är svårt att slå bort den som uppdiktad. Den stöds även av ryska och georgiska krönikor. Den berättar, i korthet, om hur Ingvar ger sig av österut till Könugård ( Kiev) med 30 skepp för att slåss och tjäna pengar i Jaroslavs, kungen av Könugård, här. Jaroslav var gift med Ingegärd som var syster till den svenske kungen så att mottagandet skulle bli gott var troligt. En rysk historiekrönika, Nestorskrönikan, berättar om strider som Jaroslav hade under andra halvan av 1030-talet med upproriska stammar och där skandinaver deltog på hans sida.

Sagan är dock inte så intresserad av striderna i österled utan koncentrerar sig på resan från Kiev och söderut, till Särkland. Det troligaste är att de seglade nerför Dnjepr tills den rann ut i Svarta havet och sen fortsatte österut via småfloderna Rioni och Kura till Kaspiska havet. Gamla krönikor från Georgien bekräftar att nordbor kom seglande längs dessa floder just vid tiden för Ingvarståget.

sjö

Katastrofen inträffar

Efter att ha åkt runt Kaspiska havet ett tag återvänder man och det är nu katastrofen kommer. Mycket tyder på att orsaken till katastrofen var någon sjukdom som de plockat upp i de för dem okända farvattnen. Dysenteri är en möjlighet och Rionis mynning var känd för sumpfeber. Av de 30 stolta skepp som seglade ut återkom som mest några skepp med trötta och sjuka män. De var tvungna att berätta för de anhöriga att den de väntat på i många år låg begravd i ”Särkland”. ”Särkland” var för de allra flesta bara ett namn. Så det mesta de som reste minnesstenar över sina anhöriga kunde säga var ”söderut i Särkland” eller ”Han dog med Ingvar” för alla visste vem Ingvar var. Efter Ingvarståget gjordes egentligen inga mer stora vikingatåg. Vikingatiden var slut.

Fördjupad text

Källor till Ingvarståget

  • Brate, Erik & Wessen, Einar: Södermanlands runinskrifter; 1932
  • Larsson, Mats G.: Ett ödesdigert vikingatåg; 1990
Relaterade länkar
Skriv ut
Senast uppdaterad: 7 juli 2017
Bibliotek & kultur