Störningsinformation:
Eldningsförbud i Stockholms län / Fire Ban in Stockholm County
Dölj meddelande

Järnålderns gravtyper

Ett av de typiska särdragen för järnålderns gravfält är att det finns så många olika sorters gravar. Det här är ett kortfattat försök att placera dem i rätt sammanhang tidsmässigt. Järnåldern omfattar ca 1500 år, från 500 f.kr. till ca 1050 e.kr.

Den äldre järnåldern

Den äldre järnåldern pågick mellan 500 f.Kr. - 500 e.Kr. Under den tidigaste järnåldern var man påverkad av bronsåldern för placeringen och sättet att bygga graven på (stora stenar). Förebilden var bronsålderns rösegravar men gravarna var plattare. Vad arkeologerna skulle kalla en stensättning (se teckning). En bit in i den äldre järnåldern började de första gravfälten ta form. De kunde bli stora och kunde innehålla stensättningar av många former. Förutom den vanliga runda stensättningen förekom kvadratisk, rektangulär och trekantig stensättning (se teckningar).

Gravarna var vanligtvis nu lite mindre och inte längre placerade på höga höjder. En ytterligare variation var den resta stenen. Den verkar ha fungerat som en könsmarkering, en rest sten för en man och en stor rund mittsten för en kvinna. Dessutom finns en svårtydd gravvariant som brukar kallas domarring (teckning). Den består av ett antal resta stenar som bildar en cirkel. Ofta finns det dessutom en mittsten. Sammanlagt kunde den bestå av mellan 5-10 resta stenar. Vilken funktion eller betydelse den har haft är oklart. Vid Skrävsta ridhus finns ett gravfält med en domarring.

Den yngre järnåldern

Den yngre järnåldern pågick mellan 500 e.Kr. - 1050 e.Kr. Den runda stensättningen fortsatte att vara den vanligaste formen men fick en mer kullig form än under den äldre järnåldern. Det gör att gravarna är lite lättare att urskilja i terrängen om de kommer från yngre järnålder. Den kvadratiska och den trekantiga stensättningen används inte längre och den rektangulära är sällsynt. En ny variant är treudden som är en stensättning formad som en trekant med insvängda sidor (se teckning). Ett vackert exemplar finns vid Snäckstavik.

Ytterligare en är skeppssättningen med stenar formade som ett skepp (se teckning). En vacker skeppssättning finns på Kattkullagravfältet i Grödinge. Båda dessa former är sällsynta. Den variant som dominerar tillsammans med den runda stensättningen är högen (se teckning) och det är kanske framförallt under en period på 6- och 700-talet e.kr som den är vanlig. Den dominerande teorin är att det var ett sätt att visa hur mäktig och betydelsefull man var. I Norsborgsparken finns en hög som är 40 m lång och 6 m hög.

Gravskicket

Vid begravningen brändes de flesta. Man staplade ved till ett gravbål och den avlidne lades påklädd på bålet. Med på bålet följde personliga tillhörigheter som vapen, smycken, kläder, mat och ibland något husdjur. Om den döde var en kvinna finns det ofta smycken i graven. De vanligaste är glaspärlor och dräktnålar och/eller knappar. Män hade oftare vapen och sköldar. Merparten av skölden var gjord av läder så den hade brunnit upp. Det som fanns kvar var sköldbucklor. De var avsedda dels som prydnad och dels som skydd mot svärdshugg. När bålet brunnit ner samlades aska, brända ben och brända gravgåvor ihop och lades i en ask (äldre järnålder) eller en speciell gravurna (yngre järnålder). Över den byggdes det sedan en stensättning. Under den yngre järnåldern hittar man gärna lyxartiklar som glas och liknande föremål som var importerade från romarriket. En sak som hjälper till att tidsbestämma gravarna är att järnålderns människor hade känsla för mode. Om man kan få fram vilken typ av t.ex. dräktnål som finns i graven kan man också säga inom en period på ca 50-100 år när människan är begravd.

Samtida kommentarer

Den arabiske resenären Ibn Fadlan utbytte tankar med en viking via tolk om sina respektive begravningsseder. Vikingens kommentar var: ”Ni araber är verkligen dumma! Ni tar den människa ni älskar och ärar mest, och stoppar ned honom i jorden och insekter och maskar äter upp honom. Vi bränner honom i eld på ett ögonblick och han far omedelbart till Paradiset!”. När kristendomen så småningom kom blev det viktigt att begrava de nyfrälsta obrända eftersom det var svårt att förstå hur de annars skulle kunna återuppstå. Återuppståndelsen var något de tidiga missionärerna poängterade. Under perioden 900 e.kr. -1100 e.kr. är gravfälten därför blandade mellan skelettgravar och brandgravar. Våra tiders kyrkogårdar införs under 1100-talet.

Källor till Järnålderns gravtyper

  • Bratt, Peter (red): Forntid i ny dager; 1998
  • Burenhult, Göran: Arkeologi i Sverige - Samhällsbyggare och handelsmän; 1982
  • Mörkfors, Gunnel & Ullén, Inga: Botkyrka kulturmiljöinventering; 1988
  • Lindström Jonathan & Hjort, Sofi: Forntiden runt hörnet; 1998
Skriv ut
Senast uppdaterad: 20 september 2017
Bibliotek & kultur