Runstenar

En runsten är en rest eller lagd sten med runinskrift, vanligen från 1000-talet
men även tidigare. Oftast var de en minnessten över någon närstående.

Runstenens funktion

Det vanligaste var att det var minnesstenar rest efter en sörjd och saknad, fader eller broder. Ett typexempel är stenen vid Hågelby gård: ”Sibbe och Jorun och Torgunn och Ingegärd, de syskonen läto resa denna sten efter Tjarve, sin fader och Gudmod efter sin make. Gud hjälpe hans själ”. Ofta restes de vid egendomsgränser. Andra stenar ville markera något särskilt, som ett brobygge. Ibland fanns andra detaljer som hur personen dog. En av Södermanlands många runstenar berättar om hur en far och dotter drunknat i sjön Båven. Ibland omtalas att de dött utomlands. En av Botkyrkas runstenar, Nolingestenen, talar om en person som dött i Grekland och en annan, den numera försvunna Hundhamrastenen, talar om Huge ”som blev död med Ingvar”. Det är en uppenbar hänsyftning på det välkända s.k. Ingvarståget då han satte segel med många skepp mot Gårdarike, ungefär nuvarande Ryssland, och få kom tillbaka.

Futharken - runalfabetet

Runstenar dök upp först under vikingatiden (800 e.kr. -1050 e.kr.) men runalfabetet, futharken, hade funnits betydligt längre. Precis som vårt alfabet är döpt efter de två första bokstäverna i det grekiska alfabetet, alfa och beta, är futharken döpt efter de första 6 bokstäverna i runalfabetet. F, u, th, a, r och k. Våra förfäder kallade runorna ”de från gudarna stammande” och enligt asatron tvingades Oden hänga 9 dagar i världsträdet Yggdrasil genomborrad av ett spjut innan han lärde känna runornas hemlighet. Man tror att den äldre runraden, som hade 24 tecken, kom till ungefär 100 e.kr. efter förebild från det latinska alfabetet. Dels finns det stora utseendemässiga likheter för vissa bokstäver, t.ex. T och B, och samma sak gäller ljudlikheter mellan ett antal bokstäver. Ytterligare en sak är närheten, 100 e.kr. låg romarrikets nordgräns vid Rhen, bara en liten bit från Danmark och norra Tyskland. Det var troligen där.

Den yngre runraden skapas

I början av vikingatiden, ca 800 e.kr., hade språkljuden förändrats och någon eller några tyckte att det behövdes en språkreform som förenklar den äldre runraden. På 700 år hade säkert mycket förändrats och reformen var säkert nödvändig. Istället för att lägga till tecken valde man att ta bort tecken och låta ett tecken representera flera ljud. Runraden omfattade från och med nu 16 tecken istället för 24 men de 6 första bokstäverna var orörda. Det innebar att det blev lättare att skriva men svårare att läsa då det var tänkt att mycket skulle framgå av sammanhanget. Reformen spreds snabbt och så småningom uppkom seden att resa runstenar på 900-talet även om det stora flertalet är från 1000-talet.

runrad

Runristarna

runsten

Att rista runstenar blev snart ett eget yrke. De signerade ofta sina stenar och vi känner namnet på flera ristare. En av de första kända stora runristarna vi vet något om var Åsmund Kåresson. Hans arbeten dateras till mellan åren 1025-1050 och han är upphovsman till de slingrande drakar som hans efterföljare senare utvecklade. Han ligger bakom ca 40 runstenar i främst Uppland. Fot var kanske den mest noggranne av alla ristare. Han var noga med materialet och släthugger ofta stenen innan han hugger in texten. Hans ornamentik var varierad med massor av ormar i olika storlekar. Fot verkade mellan åren 1050-1070. Den mest produktive av dem alla var Öpir (namnet betyder ungefär gaphals). Hans verksamhetsområde var Uppland och Södermanland och han anses ligga bakom nästan 100 ristningar. Han arbetade mellan åren 1070-1100 och använde ett djur i två-tre slingor där han ristade in sina runor. Nolingestenen är den enda runstenen i Botkyrka där den som ristat nämns.
Det är också på runstenarna man hittar den första poesin på vårt språk. Även om det var en sällsynthet så förekom det. På en runsten i Vallentuna står det ”Han drunknade på Holms hav. Hans knarr gick i kvav, endast tre kommo av”. Knarr var dåtidens ord på en typ av vikingaskepp. Att vara lite gåtfull var något som runristarna ofta eftersträvade.

Källor till Runstenar

  • Brate, Erik & Wessen, Einar: Södermanlands runinskrifter; 1932
  • Bratt, Peter (red): Forntid i ny dager; 1998
  • Burenhult, Göran: Arkeologi i Sverige - samhällsbyggare och handelsmän; 1983
  • Lindström, Jonathan & Hjort, Sofi: Forntiden runt hörnet; 1998
  • Sundström, Erik (red): Botkyrkabygd - från mälarstrand till österhav; 1983
Relaterade länkar
Skriv ut
Senast uppdaterad: 23 augusti 2017
Bibliotek & kultur