Vi träffar Devika på hennes favoritplats i Tumba – Hela Människan. Men innan vi går in berättar hon om sina drömmar i livet och tankar om Botkyrka, och samhället i stort.

Nånting kreativt iallafall

Devika beskriver att hon är en glad och kreativ person som gillar att vara med kompisar men att hon också behöver mycket egentid emellanåt.

– Jag älskar teater och jag har drömt om att bli skådespelare, men det har inte gått så jättebra. Jag tror att jag är ganska dålig på auditions och göra monologer, men annars är jag ändå ganska bra skulle jag säga. Jag gillar improvisationsteater väldigt mycket. Jag har gått flera kurser nu – sådana där man betalarför, det är inte så att man måste vara bra liksom, men jag tycker i alla fall att av den responsen jag fått så verkar jag ändå liksom ha lite talang för det.

Drömmen är ju att man skulle bli det, eller nånting kreativt iallafall. Jag gillar också att pyssla mycket och hålla på med olika saker, det är min passion.

När jag äter glass till frukost, då känner jag mig levande

Hon beskriver vidare att hon försöker öva på att leva i nuet och att olika saker kan göra henne lycklig.

– När jag får för mycket känsla av att jag är vuxen och har friheten att göra vad jag vill – och det är lördag, jag har inga planer, då får jag storhetsvansinnig och äter godis och glass till frukost – då känner jag mig levande. Jag känner mig också levande när jag går på konsert, orkester eller går och kollar på teater. Eller när jag reser och ser nya saker och utforskar om saker som man inte har gjort eller sett tidigare, det kan till och med vara här hemma i Sverige. Jag har önskat mig att få hoppa fallskärm i födelsedagspresent, men det har jag inte fått för mamma tycker det är för läskigt.

Jag är en kämpe!

Precis innan vi går in till Hela Människan delar Devika med sig om händelser som förändrat hennes liv och hur hon tycker vi människor borde se varandra mer.

– Jag har haft mycket saker som har hänt i mitt liv – jag skulle säga att jag är en kämpe. Jag vill verkligen att folk ska komma ihåg att vi alla är människor. Ofta delar man in sig i grupper, vi och dem, och då blir det lätt att tänka att de där borta är dåliga och vi är bra. Jag tycker inte att vi ska leva i ett sånt samhälle. Man ska se det positiva i varje människa oavsett etnicitet, läggning, kön eller religion. Vi är människor först och jag önskar att fler kunde se det bästa i en person innan man dömer utifrån fördomar eller stereotyper. De kanske ser att någonting konstigt kanske pågår, de ser att någon är ledsen eller mår dåligt, de ser – men de gör ingenting och det kan leda till att någon faktiskt tar livet av sig. Jag tycker att bara våga fråga hjälper mycket eller att sträcka ut handen till en främling.